kaffeost, ett fantastiskt ord.

Som avslutning på denna ostiga middag kom mitt (Hannas) bidrag som även det gick i ostens tecken, nämligen Kaffeost.

kaffeost..är inte ost med smak av kaffe.

kaffeost är en finsk efterrätt som kan liknas vid en hallomi inspirerad av svensk ostkaka. Denna ost värms och äts med hjortronsylt, eller hör och häpna, läggs i kaffet.

vi i middagsklubben lägger stort värde vid autensitet och kände oss trots viss skepsis manade att ploppa i lite ostbitar i våra kaffekoppar. Inte katastrof faktiskt, men inte heller särskilt gott..intressant dock att osten ändrade konsistens i kaffet och blev mer gummilik samt gav mycket märliga ljud ifrån sig när den indränkt i kaffe tuggades.

Med hjortronsylt var osten betydligt roligare tyckte vi båda. smakmässigt ingen revolutionerande upplevelse, men faktumet att den heter kaffeost och ska läggas i svart kaffe gör efterrätten denna finladsafton till en riktig favorit!

Finns att köpa på hötorgshallen i en lite trevlig finlandshörna där det även ser ut att finnas smarrigheter av annat slag, såsom karelska piroger för en tia! Så ta en tur dit och gå loss bland ostar och piroger!

Kiitos Finland!

Ett helt dygn har passerat sedan den finska maten fyllde våra sinnen, men jag är fortfarande överraskad och glad! Kvällen gick helt i ostens tecken, men vem hade anat att ost kunde ta sig sådana oväntade former/smaker och användningsområden i vårt kära grannland?!

Jag, Ida, hade hand om för- och varmrätt och under mina efterforskningar mottog jag en mängd tips och idéer, alla lockande. Jag vill tacka för dem och hoppas att jag snart ska få tillfälle att laga/äta finsk mat igen och då prova några av de rätter jag nu till slut valde bort.

En given deltagare på det finska bordet var surdegsbrödet. Jag bakade rallarhalvor, och hittade ett recept med en "fusksurdeg" för alla oss som inte har en gammal surdeg hemma för jämnan. Min enda skepsis kring detta recept är förekomsten av kinesisk soja... det känns inte helt autentiskt, men det är lätt att bortse från när man smakar dessa sega, bruna godbitar. (För er som inte känner till rallarhalvor påminner de om en gammal sula. Fast god.)
Till dem serverade jag en av de finska favoritostarna (allt enligt säkra källor): MUSTAPEKKAN! En färskost, med smak av paprika, helt täckt i svartpeppar. Hanna identifierade genast osten som en vegetarisk pepparsalami! Konsistensen påminner lite om en hård chevré. Denna lilla läckerbit hittade jag i det eminenta finska ståndet i hötorgshallen.


Rallarhalvor

Dag 1

Lös upp 25g jäst i 2 dl ljummet vatten och tillsätt 1 dl grovt rågmjöl och 1 dl rågsikt. Täck över och låt stå i rumstemperatur. (Detta om du inte redan har en surdeg).

Dag 2

Lös 25g jäst i surdegen och tillsätt 4 dl ljummet vatten.
Tillsätt 2 tsk salt och 2 msk kinesisk soya samt 8 dl grovt rågmjöl och 4 dl rågsikt.
Arbeta ihop till en deg och låt jäsa 1 timme.

Sätt ugnen på 275 C.

Knåda degen på mjölat bakbord. Dela i två och dela varje del i 10 delar. Forma varje del till en boll och platta ut till ca 1 cm tjocklek på plåt m bakplåtspapper. Nagga kakorna och grädda i 14-15 min. (Ingen jäsning innan).

Låt svalna under duk på galler och skär sedan runt kanten med vass kniv och riv i sär.


Till varmrätt bestämde jag mig till slut för en finsk pirog. Till skillnad från de karelska pirogerna som påminner om det som vi i Sverige kallar pirog, är den finska pirogen - piirakkan - mer av en paj. I det här fallet en trattkantarellpaj;


Suppilovahveropiirakka

400g fryst smördeg
4 dl torkade trattkantareller (jag använde ca 2 dl + 5 dl färska champignoner)
1 stor lök
1/2 tsk salt
1/2 tsk svartpeppar
1 nypa vardera av mald nejlika och muskotnöt
3 msk smör
150g riven emmentalost
2.5 dl gräddfil
2 ägg

- klä en smord form med smördegen

-stek hackad svamp och lök i smör tills vätskan ångat bort. Tillsätt kryddorna.
-blanda ost, gräddfil och ägg.

-häll svampblandningen i pajformen och häll oströran över.
-grädda i 200 c i ca 30 min.

Detta serverade jag med rårivna morötter.


Jag som i vanliga fall inte är så förtjust i paj, varken pajdeg eller äggstanning tyckte att det här var jättegott! Otroligt enkelt och går ju att variera i det oändliga.

Det finska köket verkar spännande och i mångt och mycket väldigt olikt det vi äter som husmanskost här i mellansverige. Dock har jag förstått att likheterna mellan köken blir större längre norrut i landet. Efterrätten är ett kapitel för sig, fantastiskt, ett event och en överraskning i både utförande och smak. En sjukt rolig kväll alltså!

Frukt ÄR INTE efterätt ju...

Mina efterforskningar i Tanzanias efterrättsdjungel pekade alla i samma riktning; Fruits of Africa-pie. Detta bakverk verkade bestå av någon sorts smördeg, någon sorts fruktkompott/gelé och ett täcke av vispad sockergrädde med kokos. Det lät inte jättegott och jag kände mig inte manad att stå för ännu en av matklubbens oätbara deserter. Därför, med Den resande magens enhälliga beslut att frukt INTE är efterrätt i åtanke, tolkade jag denna paj på det mest autentiska vis jag kunde. Jag lärde mig även att färsk frukt, så som papaya och ananas, ofta åtnjuts med honung och riven kokos, så jag tog fasta på detta och serverade således färsk ananas med honung och kokos. Till detta bakade jag små havrekakor, modell havreflarn (fick symbolisera pajdegen) och grädden fick ge plats för vaniljsås (eftersom 50% av klubbens medlemmar inte är överförtjust i vispad grädde). Det var en ganska lätt efterrätt, men som stämde väl med huvudrätten och trots allt fick lite tyngd, tack vare kakorna.

För att besluta om nästa veckas land använde vi oss av klassikern "lappar i hatt" och drog, än en gång, F. Så på onsdag ser vi fram mot Den resande magens första besök i Skandinavien - Finland. Terve!

Tanzania, Karibu sana!

Igår var det Tanzanias tur att sätta sin prägel på Den resande magens sammankomst.

In i det sista var det mycket osäkert om jag, Hanna, skulle få till något denna vecka på grund av tidsbrist. Som vi förstår kräver allt forskande vissa förberedelser den veckan man har huvudrättsansvar. Turligt nog har jag tillbringat en hel del tid i lite olika afrikanska länder inklusive självaste Tanzania och bestämde mig således för att lita på min lokalkännedom och hoppa över tidskrävande (men otroligt rolig) research.

Påpeppad av Ida som betonade att jag ju nästan kan räkna mig som infödd släppte jag prestationskrav, press och lät känslan styra!

Så här i efterhand är jag mycket glad, maten blev toppen. Trots sin enkelhet och hastiga tillkomst blev smaken för mig en liten resa tillbaka till Tanzania, där recepten till kvällens rätter insamlats och nedpräntats av min medresenär Marlene (för övrigt gäst på tema Honduras). På grund av min oförberedda avlappnade chillstil så blev jag dock tvungen att ändra vissa detaljer i dessa recept. Några inslag såsom mungbönor som ska blötläggas i åtta timmar visade sig svårtlösta för någon som är lite oplanderad och går på känsla, resultatet är som bekant det viktiga och min stand in gröna linser visade sig utgöra ett utmärkt bönsubstitut!

Tack för recepten Marlene och även härliga Jacinta långt därborta vid Lake Victoria, nu sprider jag dem vidare:

Spenagryta med jordnötter:

ca. 300 g Bladspenat
1 lök
1 vitlöksklyfta
ca. 1,5 dl saltade jordnötter

Stek lök, vitlök och vänd sedan i bladspenaten. Låt puttra några minuter, tillsätt sedan jordnötterna och mixa allt med en stavmixer.

Det blir likt en pesto i konsistens och utseende, även vissa smaklikheter finns av någon underlig anledning. Man äter ju i och för sig med ögat sägs det så det är ju logiskt. Fantastisk med en slags Fattigmanspesto där billig spenat och billiga jordnötter blir en smakgenväg till betydligt dyrare ingredienser som basilika,pinjenötter och permesan. Här ligger inget dolt stereotypiserande eller dömande av Tanzania eller det afrikanska köket som fattigt eller sämre än det italienska. Det är en bra sak med fattigmanspesto, mycket smartare än dyrpesto..bara så ni politiskt korrekta vänner som läser inte låter er förfasas,hehe.

Gryta nummer två..för ja, det behövs något mer än gryta nr 1, vanligat är också att man har lite olika grytor och ofta kyckling, särskilt när man har gäster eller en lite festligare middag.

Mungbönsgryta:

3 stora tomater
sisådär 2,5 dl gröna linser (mungbönossubstitut)
1 gul lök
2 vitlöksklyftor
grönsaksbuljong, 2 tärningar
curry
peppar

Stek lök, vitlök, mosa sedan lätt ner skuren tomat och stek allt tillsammans med curryn. Fyll på med kokta gröna linser i önskad mängd, tillsätt buljong och peppar, låt puttra några minuter. Jag fuskade och tillsatte även en matsked tomatpuré för att få lite mer såsighet i grytan.

Servera dessa båda grytor med ris och gärna en bit bröd. I Tanzania äter man sk. chapatis, inte helt olika de indiska smarriga nanbröden, så något i den riktningen passar utmärkt att doppa i den dippliknande fattigmanspeston!

Så, Karibu sana*, ni som vill låta er bjudas in till det afrikanska köket, med start i kulinariska Tanzania! Efterrätten gjorde Ida, den var en perfekt avslutning på måltiden och ännu en gång förvånas jag över hur vi trots noll kommunikation angående rätter lyckas balansera dessa så perfekt och smakfullt.

*Karibu=välkommen, Sana = mycket..(ps. jag har pluggat swahili och kan ca tre ord, det är stort)

Algerisk megalunch

Torsdagen bjöd på extrainsatt matklubb i lunchversion med Algeriet som tema. Detta på grund av våra mycket efterlängtade långväga vännen Eva-Lotta och John. Dessutom förärades vi även närvaro av Lucas och Xolani, samt Sahara och Alegra. Det kunde ju inte bli annat än succé!

När jag (Ida) vaknade på morgonen och hörde att just idag var dagen för det algeriska valet bugade jag mig ödmjukt och tänkte "ödet ville onekligen att den resande magen skulle laga algeriskt just på skärtorsdagen". Jag menar, vilka är oddsen?!?

Eftersom det var lunch tog vi bort förrätten, men jag stod för varmrätt och det fanns en hel del lockande recept för ickeköttisar. Jag lutade länge åt en blomkålsgryta men i sista stund ändrade jag mig till en Algerisk Chili. (Tur, då blomkål är i princip det enda som John verkligen inte tycker om!) Den var såväl smakstark som smakrik och dessutom lätt att göra och grävde inga hål ens i min tunna plånbok. Ett verkligt tips om man vill laga till många!


Algerisk Chili (8-10 port)

1. 3 burkar små vita bönor
2. 1.25 dl olivolja
3. 2 stora rivna lökar
4. 4 små röda chili, urkärnade
5. 30 pressade vitlöksklyftor (!!! jo, det ska vara så, jag tog dock 20 stora)
6. 2 msk paprikapulver
7. 1 tsk malen svartpeppar
8. 3 msk malen spiskummin
9. 380g tomatpuré
10. 4 hackade tomater
11. 1 l vatten + en buljongtärning
12. 4 lagerblad
13. lite cayennepeppar
14. en kruka vardera av persilja och koriander
15. salt

- stek löken mjuk i oljan, ca 6-8 min i en stor kastrull
- ha i 4-8 och stek 2-3 min
- ha i tomatpurén och stek 2 min
- ha i de hackade tomaterna och 2.5 dl vatten och låt koka upp
- ha i resten av vattnet och buljongtärningen samt lagerblad, cayenne och hälften av persiljan
- häll i de avrunna bönorna och låt puttra i ca 20 min
- ta upp chilin och lagerbladen
- krydda med resterande persilja, koriander och salt

Servera med matlagningsyoghurt och couscous. Jag kokade den enligt anvisningarna på paketet men lade också i några nävar russin.



Till detta fick vi av våra gäster även lite algerisk kuriosa i form av bild på flaggan, nationalsångens text (oerhört krigiskt nationalistisk!!) samt några fantastiska listor (ett område där gästerna lätt kan utnämnas till expertis). Dessa kommer senare att publiceras här på bloggen.
God mat, gott folk och påsk till på köpet gjorde dagen till en fest. Precis som sig bör.
Glad påsk!

Här kommer jag Hanna, med en lite sen instickare..Efterrätten låg på mitt bord denna algeriska lunchbjudning.

Jag följde ett recept som inte alls blev som det verkade i själva beskrivningen, men gott blev det iallfall..mandelkakor med citronsmak pudrade av florsocker.

Makroud el Louse

250 g sötmandel, skållad
1,25 dl socker
1 ägg, lätt vispat
ca. 0.5 dl vatten
rivet citronskal från en halv citron

Mixa skalad sötmandel ca. 250 g, med 1,25 dl socker (jag använde stavmixer och tillsatte lite vatten med nötterna för att undvika nötsprutning över hela lägenheten.)
Lägg mixen i en skål, gör ett hål och rör ner ägget tills allt är blandat. Här kommer det kritska och konstiga i receptet..det står att detta ska knådas, men det gååår inte, smeten är en kladdig smet och kan långtifrån knådas..så strunt i det och klicka ut den i lagom stora kakbitar på en plåt med bakplåtspapper. Grädda i12-15 min i 175 grader.

Kakorna ska när de svalnat doppas i en sockerlag, koka 2.5 dl vatten med 3/4 dl socker tills sockret löst sig, låt svalna till rumstemp och doppa sedan kakorna i vattnet och dutta därefter i florsocker.

(Åhh, jag älskar att jag fick använda ordet dutta, som Eva i Björnes magasin ni vet..bra ord faktisk, men ganska töntigt också).

bilder kommer inom kort, som även bevisar att det för första gången i Den resande Magens historia fanns män vid bordet, trefvligt tycker vi!

yack-yucca

Helt ärligt vet jag inte hur jag ska tolka detta, att jag hela två gånger tillagat oätliga efterrätter. Men igår var det återigen dags. "Pastel de Yucca con leche condensada" - yuccakaka med kondenserad mjölk. Jag spenderade avsevärd tid på reaserch, och då yuccan (a.k.a. cassava) är en stapelvara i Honduras med omnejd kändes kakan spännande och är antagligen mycket autentisk. Förutom en liter riven yucca innehöll kakan ägg, socker, kokosmjölk, och torrmjölk och smaksattes med bl.a. vanilj, kanel och muskot. Det blev en enorm kaka - desdå värre då den verkligen inte var god. Konsistensen påminde om en kombination av pudding/ostkaka. Likaså smaken, fast jag tror inte att man skulle tycka om den, även om man gillade pudding/ostkaka... Dessutom hade anrättningen en färg inte olik den som rå riven potatis får om man låter den stå ett tag. Beige. Grå... Det enda som var fint var den kondenserade mjölken som skulle hällas över anrättningen (kanske för att dölja såväl utseende som smak) men den kan jag ju tyvärr inte ta åt mig någon som helst ära för. Som tur var provsmakade jag lite innan jag for i till kvällens tillställning, som utspelade sig i det fasionabla Hammarby Sjöstad, och fixade en backup. Mango och banan-gino med kokos och resten av den kondenserade mjölken. Det kändes mer som att det BORDE vara någon i den stilen man äter i Honduras... lätt, sjukt sött och gott.

Dock skimrar minnet av kvällen, även för mig, i cevichens vackra färger, och med dem på näthinnan har jag höga förväntningar inför torsdagens "den resande magen goes algerian lunch"!

Ceviche, vi älskar dig!

Ceviche stavas gårdagens succe. Denna svala latinamerikanska förrätt förekommer i en rad olika varianter, huvudprincipen är att fisk gravas i lime eller citron vanliga ingredienser är koriander,chili men utöver detta finns alltså en mängd varianter. Själv gjorde jag en mix av två olika recept:

Hannas Ceviche:

ca. 100 g laxfilé
saften från 5 lime
saften från en halv apelsin
en kruka koriander
en röd chili
en vitlöksklyfta

skär fisken i små tärngar, ca. 1 * 1 cm, täck med lime och apelsinjuise och blande med hacka chili,koriander och vitlök och blanda ihop med fisken och juicen. Låt stå ca. 1 timme i kylen täckt med plast.

En avokado
En lök
ca. 200 g skalade räkor

Hacka löken och skär avokadon i lagom bitar, blanda tillsammans med räkorna i fiskröran. Låt stå några minuter till i kylen.

Servera i dina vackraste glas så blir det extra festligt och fint, garnera med en kvist korander och avnjut med ett glas kall ekologisk öl med en limeklyfta i.



Fantastiskt gott och väldigt enkelt. Man kan använda vilken fisk man vill men helst någon med mild smak. Själv satsade jag på att försöka göra denna delikatess till ett överkomligt pris och köpte därför billigast möjliga fiskalternativ vilket absolut inte inkräktade på smakupplevelsen. För er som har lite större matkonto rekommenderas dock givetvis att köpa sjysst fisk som är både miljömässigt okej och smakmässigt vassare än fryst laxfilé och räkor i lake.

Så till huvudrätten denna Honduriska afton. Sötpotatissallad med färska grönsaker och fetaost (ja, feta känns inte jätteautentiskt men stod i receptet och är förmodligen en nödlösning för en viss hondurisk ost som inte kan hittas på andra ställen så lätt) till denna salld serverades mango glazed chicken. Recept på salladen finns på

"kycklingen" blev till quorn och var högst enkel, då det inte gick att få tag på mango..om man inte ville använda typ en stenkross för att mixa den till puré, användes istället en färdigsås, Santa Maria Tropical Salsa innehållande just mango . Denna fick täcka quornbitarna som först penslats med lite olja, salt och peppar innan de bakades i ca. 200 grader i 20 min. Överraskande god och väl passande till sötpotatissalladen.

Kvällen var en hit, inte minst beroende av att vi dessutom hade en mycket trevlig gäst som denna måndag var Marlene. Med sin entusiasm inför maten gav hon middagsklubben självförtroende och en massa ny inspiration. Även gav hon oss ny kunskap genom sitt kluriga quiz och lät oss även använda hörselsinnet som fick ta till sig tonerna av Honduras nationalsång ( i två olika versioner dessutom, syntversionen var sådär men åh en sån glädje ändå!).

Vår gäst hjälpte oss även med metod för att få fram nästa tema, som kommer att äga rum redan på torsdag. Då har Den resande magen en extrainsatt lunchbjudning till det fabulösa malmöbesökets ära. Eva-Lotta och John. Hjärtligt välkomna till en lunch i Algerisk stil.

Men, innan dess..lämnar jag ordet till den honduriska efterrättsmakerskan som måste redogöra för den i matklubbens historia andra gång en efterrätt inte kunnat ätas upp..