Tanzania, Karibu sana!

Igår var det Tanzanias tur att sätta sin prägel på Den resande magens sammankomst.

In i det sista var det mycket osäkert om jag, Hanna, skulle få till något denna vecka på grund av tidsbrist. Som vi förstår kräver allt forskande vissa förberedelser den veckan man har huvudrättsansvar. Turligt nog har jag tillbringat en hel del tid i lite olika afrikanska länder inklusive självaste Tanzania och bestämde mig således för att lita på min lokalkännedom och hoppa över tidskrävande (men otroligt rolig) research.

Påpeppad av Ida som betonade att jag ju nästan kan räkna mig som infödd släppte jag prestationskrav, press och lät känslan styra!

Så här i efterhand är jag mycket glad, maten blev toppen. Trots sin enkelhet och hastiga tillkomst blev smaken för mig en liten resa tillbaka till Tanzania, där recepten till kvällens rätter insamlats och nedpräntats av min medresenär Marlene (för övrigt gäst på tema Honduras). På grund av min oförberedda avlappnade chillstil så blev jag dock tvungen att ändra vissa detaljer i dessa recept. Några inslag såsom mungbönor som ska blötläggas i åtta timmar visade sig svårtlösta för någon som är lite oplanderad och går på känsla, resultatet är som bekant det viktiga och min stand in gröna linser visade sig utgöra ett utmärkt bönsubstitut!

Tack för recepten Marlene och även härliga Jacinta långt därborta vid Lake Victoria, nu sprider jag dem vidare:

Spenagryta med jordnötter:

ca. 300 g Bladspenat
1 lök
1 vitlöksklyfta
ca. 1,5 dl saltade jordnötter

Stek lök, vitlök och vänd sedan i bladspenaten. Låt puttra några minuter, tillsätt sedan jordnötterna och mixa allt med en stavmixer.

Det blir likt en pesto i konsistens och utseende, även vissa smaklikheter finns av någon underlig anledning. Man äter ju i och för sig med ögat sägs det så det är ju logiskt. Fantastisk med en slags Fattigmanspesto där billig spenat och billiga jordnötter blir en smakgenväg till betydligt dyrare ingredienser som basilika,pinjenötter och permesan. Här ligger inget dolt stereotypiserande eller dömande av Tanzania eller det afrikanska köket som fattigt eller sämre än det italienska. Det är en bra sak med fattigmanspesto, mycket smartare än dyrpesto..bara så ni politiskt korrekta vänner som läser inte låter er förfasas,hehe.

Gryta nummer två..för ja, det behövs något mer än gryta nr 1, vanligat är också att man har lite olika grytor och ofta kyckling, särskilt när man har gäster eller en lite festligare middag.

Mungbönsgryta:

3 stora tomater
sisådär 2,5 dl gröna linser (mungbönossubstitut)
1 gul lök
2 vitlöksklyftor
grönsaksbuljong, 2 tärningar
curry
peppar

Stek lök, vitlök, mosa sedan lätt ner skuren tomat och stek allt tillsammans med curryn. Fyll på med kokta gröna linser i önskad mängd, tillsätt buljong och peppar, låt puttra några minuter. Jag fuskade och tillsatte även en matsked tomatpuré för att få lite mer såsighet i grytan.

Servera dessa båda grytor med ris och gärna en bit bröd. I Tanzania äter man sk. chapatis, inte helt olika de indiska smarriga nanbröden, så något i den riktningen passar utmärkt att doppa i den dippliknande fattigmanspeston!

Så, Karibu sana*, ni som vill låta er bjudas in till det afrikanska köket, med start i kulinariska Tanzania! Efterrätten gjorde Ida, den var en perfekt avslutning på måltiden och ännu en gång förvånas jag över hur vi trots noll kommunikation angående rätter lyckas balansera dessa så perfekt och smakfullt.

*Karibu=välkommen, Sana = mycket..(ps. jag har pluggat swahili och kan ca tre ord, det är stort)